Morgontankar...
Funderar en hel del över min kropp – är den stackaren överansträngd eller bara lite sliten? Har haft problem med mitt högra ben (inflammation i trokanten) de senaste månaderna, men nu känns det som om det håller på att lösa sig. Äntligen sjunger jag – är så sugen på att spela tennis, gå långpromenader, köra bootcamp och bodycombat på Sats. Men säg den lycka som varar – för i samma takt som benet blivit bättre har delar av min överkropp blivit sämre. Det började för snart tre veckor sedan med att jag lyckades skada mig sömnen – somnade på fredagskvällen och mådde prima, vaknade på lördagen med ruggig smärta i vänster axel (som visade sig vara en inklämning). Men inte räckte det med det, de senaste två dagarna har jag stelnat till i höger bröst, axel och framsida av hals. Lägg därtill att båda mina armbågar att är ganska ömma också. Och jag undrar vad fan det är frågan om? Jag har ju inte lyft skrot sedan mitten på augusti, hur kan det bli så här? Kan verkligen cardioträning slita så mycket på överkroppen?
Tar dock det hela med jämnmod eftersom jag är inne i en bra period på alla de sätt. Äter massor av god mat (gärna med ett glas vin därtill) och njuter av livet (och träningen). Visst visar vågen mer än få för en månad sedan, men jag är osäker på om det är något trivselfett, trots alla onyttigheter jag stoppar i mig. Tror faktiskt det är precis tvärtom – det är trivselmuskler (det lär ju visa sig nästa gång jag kör en liten deff – vilket blir när kroppen känns hundra procent, vill inte deffa när jag är småskadad eftersom jag tror att kroppen behöver extra energi för att läka). Kör man 3-4 timmar cardio (kombinerat med lite core) om dagen är det väldigt svårt att lägga på sig något fett tänker jag. Visst, det är svårt att lägga på sig muskler också, men inte lika svårt… väl?
***
Ett rent ytligt tecken på att jag är på väg vidare syns väldigt tydligt på mig just nu. Mitt X ville att jag skulle vara kortklippt, välkammad och rakad – som en liten en söt skolpojke. De senaste sex månaderna har jag varit väldigt noga med att se ut precis så. Men nu känner jag att det håller på att släppa – låter skägget växa och mitt lockiga hår växa ut i en allt mer rufsig frisyr. Skit samma om jag ser ut som – jag vet inte vad – för det är mitt skägg och mina lockar.
***
Konstkolan håller verkligen på att öppna upp något spännande inom mig. Tänker på nya projekt och bilder nästan hela tiden. Fan, är det konstnär jag vill vara trots allt?
